Jag följer med stort intresse debatten om privata och offentliga utförare av t ex äldreboende. Att det finns både bra och dåliga exempel av både privata och offentliga äldreboenden är inte ett dugg förvånande, men vilken organisationsform har egentligen bäst förutsättningar att långsiktigt vara mest effektiv? När jag säger effektiv menar jag helt enkelt högst kvalitet till lägst kostnad för samhället (dvs skattebetalarna).
Om man börjar med ett par grundläggande funderingar kring oss människor så vågar jag påstå följande:
- Den enskilda människans absolut största drivkraft är att få det bättre för sig själv och de personer man bryr sig om. Det kan vara barn, man, fru, kusin, studiekompisar eller grannen. Givetvis finns det lysande undan av filantroper som brinner för att hjälpa andra människor, men de är överlag mycket få och framförallt återfinns de bland den lyckliga skara som är ekonomiskt lyckligt lottade.
- Människan är av naturen ganska lat och vill egentligen göra så lite som möjligt för så stor ersättning som möjligt. Den arbetsamma personen som hellre går till jobbet och sliter för samma ersättning som man får för att göra absolut ingenting är likaså ett undantag från regeln.
Om man nu tittar på organisationer som företeelse med ovanstående information så finner man ganska snabbt att det finns grundläggande drivkrafter som gör att organisationer blir ineffektiva. Redan på 1950-talet skrev C. Northcote Parkinson boken "Parkinson's law" som beskriver exakt vad som driver organisationer att bli riktigt riktigt ineffektiva och vansinnigt usla.
"work expands to fill the time available for its completion" är t ex en av hans teser som nog de flesta studenter känner igen sig i.
I den briljanta svenska översättningen är underrubriken till bokens titel passande nog "hur 7 personer kan fås att utföra arbete för 1". Den är numera svår att få tag i men jag har själv kommit över ett exemplar och den är mycket läsvärd.
Man kan läsa massor om den här boken hos t ex The Economist som mycket kortfattat beskriver hur organisationer fungerar. Kortfattat är hans slutsats att organisationer över tid blir oerhört ineffektiva och i slutändan fullständigt glömmer bort varför man startade organisationen över huvud taget. Man får alltså ut väldigt lite i förhållande till vad man stoppar in i organisationen. Den gode Parkinson förutspådde redan på 1930-talet att den Brittiska flottan skulle ha fler amiraler än fartyg och precis så blev det. Den analytiskt lagde läsaren inser snabbt att kostnaden för varje fartyg blev oerhört hög med tanke på mängden personal på land.
Observera att det här gäller ALLA typer av organisationer. Oavsett om det är privata företag, ideella föreningar, bostadsrättsföreningar och offentliga organisationer. När jag i på 1990-talet arbetade på Ericsson blev jag chockerad över den enormt ineffektiva organisationen och hur fruktansvärt dåligt företaget fungerade. Man hade bl a en person anställd på heltid vars arbetsuppgift var att se till att administrera anmälningar till olika löpartävlingar som de anställda ställde upp i. Det fanns mycket mer elände i den organisationen, men det här är ett exempel. Hur i hela friden kunde det bli så? Jo, väldigt enkelt så var det Parkinsons lag som ställde till det och byggde upp en oerhört ineffektiv organisation som slutade att fungera. Det gick fruktansvärt bra för Ericsson och att man var så ineffektiva spelade inte så stor roll när man fortfarande tjänade kolossalt mycket pengar. Man hade helt enkelt råd att ha löpartävlingsadministratören anställd. Det spelade ingen roll.
Exakt samma sak händer i alla andra organisationer. Jag har den tvivelaktiga förmånen att få arbeta med ganska många offentliga organisationer varje dag. Det gäller både myndigheter, kommuner och offentliga företag. Vad tror ni har hänt hos dem? Jag ska inte hålla dig på halster; de är helt sagolikt ineffektiva och inkompetenta. Givetvis finns det massor av lysande undantag med enskilda personer och delorganisationer som fungerar bra, men de är tyvärr i klar minoritet.
Vad har allt det här med privata och offentliga äldreboenden att göra då?
Jo, det är såklart jätteenkelt. När krisen kom till Ericsson i slutet av 1990-talet var man tvungen att skära bort precis allt onödigt och löpartävlingsadministratören var en av de som rök allra först. Själv hade jag ruttnat något år tidigare och sökt mig till ett annat mer konkurrenskraftigt bolag. Det är här det privata företagen skiljer sig från de offentliga. Ett privat bolag har helt enkelt ett externt förändringstryck att fortsätta att vara effektivt annars kommer något annat bolag och springer förbi och tar marknadsandelar. Den gamla räknemaskinstillverkaren Facit är ett exempel på ett bolag som inte klarade av det och försvann. De offentliga bolagen har inte samma förändringstryck utifrån. Visst finns det huvudmän i form av politiker som styr och granskar det hela men, handen på hjärtat, är det någon som tror att politikerna är de bästa på att driva organisationer? Jag har hitintills inte en enda gång hört eller sett en offentlig organisation erkänna att man är ineffektiva utan misslyckanden beror alltid på för knappa resurser. NEWSFLASH: hela världen består av knappa resurser. Det är banne mig inget som bara drabbar offentliga organisationer. De är förbannat usla på att leverera det de ska till rätt kostnad.
Av den anledningen är det min bestämda uppfattning att privata bolag ALLTID är effektivare att driva organisationer än offentliga. Sen finns det såklart en massa saker som inte går att göra i privata bolag och det blir precis lika illa om privata bolag får monopol eller oligopol på en marknad. Då försvinner det externa förändringstrycket och de fungerar minst lika illa som de offentliga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar