Under veckan har jag haft en ganska intressant diskussion med en kollega om risker i allmänhet och börsen i synnerhet. Kollegan vet om att jag är intresserad av börsen och aktier men är inte själv ett dugg intresserad av sådana riskfyllda placeringar. Kollegan får något simmigt i blicken om man pratar om aktieportfölj värd över en miljon och ser det som mer eller mindre ouppnåeligt. Hurudvida det är fullständigt omöjligt för en rejält välavlönad (jag vet vad han tjänar, det är jag som satt hans lön) tjänsteman i Stockholmstrakten att spara ihop en miljon lämnar jag osagt, men brukar hänvisa till den här bloggen. Ok, erkänner att det såklart är skitsnack. Någon med ett hyfsat tjänstemannajobb kan dra ihop ett rejält sparkapital om man vill. Om man nu är beredd att avstå något på vägen.
Så hur är det då med risktagandet för mig?
Jag roade mig med att göra en oerhört enkel och grov sammanställning över mina tillgångar för att se hur det ser ut. Det här är självklart oerhört grova siffror och värderingarna av t ex fastigheter är min uppskattning av dagens marknadsvärde vilket givetvis kan vara behäftat med en rejäl felmarginal. Sammanställningen innehåller både noterade aktier, dvs de som handlas på någon börs, och onoterade aktier som avser aktier i det bolag som jag deläger.
Inte helt oväntat så är min, i mitt tycke, ansenliga aktieportfölj av noterade aktier en förhållandevis liten del av de totala tillgångarna. Mitt boende (villa och fritidshus) är ett nästan 3 gånger större innehav. Nu visar bilden bara tillgångarna och det finns såklart också skulder.
Skulderna består av sedvanliga bolån och latenta skatteskulder för vinst på både fastigheter och aktier. Jag har alltså räknat på vad jag skulle behöva betala i skatt om jag idag sålde av alla aktier och fastigheter som jag äger. I vilket fall känns det inte som att jag behöver gråta mig till sömns över den här uppdelningen. Om aktieportföljen skulle rasa ned till noll skulle jag ändå klara mig rätt fint.
Så hur ser det ut för kollegan då?
Om han har det som folk mest så ser det ut ungefär så här. I alla fall tror jag att det ser ut ungefär så här för de flesta. Nu har jag haft förmånen att få se vad ett antal kollegor har i tillgångar och de uppgifter jag såg skrämde mig en smula. Anledningen till att jag sett de uppgifterna är att vi arbetar med sekretessbelagda uppgifter och då görs kontroller av de anställda för att se om det är någon som skulle kunna råka ut för t ex utpressning. I vilket fall så vågar jag påstå att en vanlig tjänstemannasvensson i Stockholmsområdet har det ungefär så här. Man har lite pengar på banken, en hyfsad villa eller radhus och en schysst bil. Bolånet har man ökat på vartefter marknadsvärdet på boendet stigit för att unna sig en resa till Thailand eller en ny bil eller kanske ett nytt kök.
Jaha. Riskspridningen är inte större än vad jag som spekulerar på börsen har i alla fall. Tvärtom skulle jag påstå att den är bra mycket sämre för kollegan. Alla tillgångar ligger i boendet. Man får hoppas att det är försäkrat.....
Tvärtom anser jag att kollegan skulle behöva skaffa sig ett sparkapital och då företrädesvis i form av aktier för att just skaffa sig en bättre riskspridning. Om bostadsmarknaden går ned rejält vilket självklart är helt omöjligt att ens föreställa sig så raderas det egna kapitalet ut oerhört fort. Nu har det gått 25 år sen förra fastighetskraschen i Sverige och jag märker att många yngre inte ens tror att bostadspriser kan gå ned. Det är på riktigt, flera yngre kollegor hade inte ens reflekterat över att bostadspriser kan gå ned(!). På 1990-talet var det många bostadsrättsföreningar som gick i konkurs och om det skulle drabba kollegan så blir det jobbigt på riktigt. Nu får vi hoppas att det inte händer igen inom överskådlig tid, men man måste vara beredd på att det kan hända. Speciellt om man bor i en mindre ort beroende av en större arbetsgivare. Eller en större ort beroende av en enda bransch. Om det företaget lägger ned eller branschen får det tufft så dyker värdet på alla bostäder direkt. Jämför gärna Detroit.
